Ground Zero
Kommer fram med flyget från Norrland och möts av min sambo som sitter på en bänk i vänthallen.
Min son springer lyckligt fram, sambon avslutar sitt telefonsamtal, ser trött ut och ger sonen en kram.
Jag själv blir stånde och fösöker säga något lättsamt.
Min sambo förblir sittande... Ingen kram. Jag ber om en, får svaret att han är trött. SUCK!
Varför?
När han tillsist säger att han skall ta sonen och gå till bilen så får jag ta bagaget, för att han skall slippa parkeringsböter, reser han sig upp och jag får en kram jag egentligen inte längre vill ha.
Installerar oss i bilen, kör till Burger King, stämningen knns lättsam och trevlig.
Vår son som älskar att dippa strips och äta själv, var överlycklig så skräp-middagen förflöt obsvärat.
Satte oss i bilen igen och samtalade i en halvtimme innan min sambo styrde in samtalet på vem det var som hade läst min gamla blogg och såg till att min sambo mer eller mindre krävde att jag stängde den.
Jag berättade att jag skrivit ut att jag tyckte det var fördjävligt av bekanta till honom att läsa den för att snoka bakom hans rygg och jag fick ett ordentligt dräpande svar om att jag inte kan skylla på någon annan att jag valt att skriva en öppen blogg.
Jag kände hur tårarna började hopas bakom ögonlocken.
Jag avskyr när han pratar med mig som till ett barn.
Jag förtjänar det inte...
Sade det åt honom och han menade på att man har rätt till olika åsikter.
Åsikter är ok för mig, men inte att vara nedsättade mot den man påstår sig älska.
Kom hem, släpade son och bagage upp för trappan (sambon bagaget, jag sonen) och låste upp.
FASTÄN att jag hade stålsatt mig för att det skulle vara exakt samma röra som när jag åkte, föll mitt hjärta ner i fotknölarna.
Jag har varit bortrest 3 veckor... 2 utan honom.. Han kunde väl ha gått ett varv med damsugaren?
Kollade i i sovrummet... Kläder överallt, samma sängkläder som det varit den senaste månaden...
Gick till köket PUH han har plockat av diskbänken men soporna är överfulla. Vårt extrarum är fortfarande fylt av ren tvätt som JAG vättade innan vi åkte.
Ser mig omkring på alla MÅSTEN som väntar...
Allt han tycker jag bör göra, som går hemma, men som han inte gjort.
Han märkte att något var fel... Tror dock inte han inser hur fruktansvärt fel det egentligen är.
Han kämpade för att få mig att mysa i soffan och mot min vilja gav jag med mig... Allt kändes bara falskt, fel och jobbigt.
Vad betyder det här egentligen?
Har det hänt, det jag varit så rädd för?
Har bränslet till mina känslor tagit slut, nu när han haft sådan chans att fylla på?
Nu måste jag ner på stan för att sedan äta lunch där. Kylskåpet ekar kusligt tomt
Usch jag finner inga ord. Kan förstå och relatera till din besvikelse om hemkomsten..
Och vidare tycker jag inte att du ska be om ursäkt för den tidigare bloggen. Man SKA göra sin röst hörd, man SKA få lov att säga vad man tycker utan att människor ska lägga sig i. Det är ju det som jag alltid uppskattat med dig, - trots att du inte alla gåmger håller med mig så säger du vad du egentligen tycker och står för det.
Jag tycker itne din sambo borde bett dig stänga den andra bloggen utan istället uppmuntra dig och stötta dig och be dem som snokar att skaffa ett eget liv.. varför bryr han sig så mkt om vad ANDRA tycker..?
Fy vad tråkigt. Hoppas det löser sig!
Usch... jag känner igen mig så väl! När jag för ett par år sedan kom hem till min dåvarande sambo efter en resa till Florida så var huset iskallt, skitigt och jag såg på honom med nya ögon. När han kramade om mig och sa - Gu vad jag har saknat dig! så kände jag INGENTING! Det var hemskt! Sa jag dåvarande sambo? Han är ett ex i dag... Hoppas verkligen inte det är så du känner för ni har barn ihop, det förändrar endel. Önskar dig LYCKA TILL!
