Blast from the past - Sambo
Läste just en av mina favoritbloggares inlägg om hur hon åkt in akut med sin älskade "bebis"...
Det fick mig att minnas när jag miste min första Sambo...
Till minne av Sambo
Tis 26 aug 2003 23:42
Idag somnade min älskade "tise" in hos veterinären...
Känns som om tårarna aldrig tar slut...
Hon dog av sin nyfikenhet.
(Har tyvärr ingen bild på henne på denna datorn, men hon är väldigt lik den här katten, fast halva hennes ansikte var ljust och ögonen gulare)
Igårkväll lekte hon i fönstret i vår lgh på fjärde våningen... Nyfikenheten drev henne att försöka hoppa ned på ett sluttande tak ca en meter från fönstret.
Hon hade inte räknat med det glatta materialet under tassarna... för hårt att klamra sig fast i med klor... för brant att hålla balansen på.
Fyra våningar...
Jag hörde klorna rispa mot metallen och hennes bodisande jamande från marken nedanför.
Trapporna ner har aldrig gått så fort att ta sig ner för.
Fann henne ihopkrupen i buskarna.
Hon jamade med en röst som inte var hennes.
Hon var skadad... Det såg jag genast.. tårarna infann sig redan då.
Jag lade knappt märke till att hon klöste mina handleder i ren panik när jag lyfte henne...
Hela natten har hon blött och kissat på sig...
Vakat över henne... Strök hennes rygg... kliade henne under hakan och bakom öronen som hon brukade älska...
Hon hade för ont för att spinna.
När hon först kommit in ville hon bara vara ensam... Men när jag lät henne få sin vilja igenom och lämnade henne i hennes säng i köket dröjde det endast någon timma innan hin kom ihopkrupen av smärtor och mödosamt hoppade upp till oss i soffan...
Hon var alltid så kelig... så sällskapssjuk... så genomgo.
Nyfiken, busig... sprallig... livfull... ja.. FULL av LIV!
Tog henne till djurkliniken...
Röntgen...
Urinblåsan syntes inte på bild.. den var helt spräckt...
Runt hjärtat låg luft som hindrade henne från att andas normalt och hon kunde inte sövas ner och opereras innan den luften dänerats.
Men blåsan var så trasig...
Hennes odds var för låga för att jag skulle klara att se henne plågas för att sedan dö.
Veterinären såg så skeptisk ut att det kändes som om ett svärd genomborrat hela min kropp.
Jag tror aldrig jag gråtit så som det senaste dygnet...
Jag strök hennes huvud... Viskade hennes namn i hennes öra... Berättade att matte älskade henne. Att det onda skulle gå över...
Hon kämpade länge för att hålla ögonen öppna... att se mig i ögonen... boldcirkulationen var så låg att överdosen av narkosmedel dröjde flera minuter innan hennes sista, lugna och fridfulla andetag ebbade ut.
Jag strök henne i flera minuter efteråt...
Veterinären lade henne i en låda... Då brast det lilla jag hade kvar av min styrka...
Skakade när jag bar hennes sovande skepnad ut i bilen...
Klappade henne där hon låg i sin låda... hela vägen till den glänta som vi valde ut åt henne...
Den var så fin.. Hon hade älskat att springa där om hon hade levt.
Hon älksade att vara ute... stilla sin nyfikenhet.
Hon borde ha fått varit utekatt...
Bröt ihop igen när tankarna på att lägga hennes fortfarande varma kropp i den mörka, kalla jorden nådde mitt medvetande.
Fick panik av att tänka på att jord skulle tränga in i hennes öron, ögon och nos...
Virade henne i påslakanet jag burit henne till veterinären i...
K staplade stenat över hennes grav... och resten en lite större vid gravens huvudände...
Jag gjorde ett träkors och lade min bukett...
Sade farväl...
Jag älskar henne så...
Sambos Matte
Det fick mig att minnas när jag miste min första Sambo...
Till minne av Sambo
Tis 26 aug 2003 23:42
Idag somnade min älskade "tise" in hos veterinären...
Känns som om tårarna aldrig tar slut...
Hon dog av sin nyfikenhet.
(Har tyvärr ingen bild på henne på denna datorn, men hon är väldigt lik den här katten, fast halva hennes ansikte var ljust och ögonen gulare)
Igårkväll lekte hon i fönstret i vår lgh på fjärde våningen... Nyfikenheten drev henne att försöka hoppa ned på ett sluttande tak ca en meter från fönstret.
Hon hade inte räknat med det glatta materialet under tassarna... för hårt att klamra sig fast i med klor... för brant att hålla balansen på.
Fyra våningar...
Jag hörde klorna rispa mot metallen och hennes bodisande jamande från marken nedanför.
Trapporna ner har aldrig gått så fort att ta sig ner för.
Fann henne ihopkrupen i buskarna.
Hon jamade med en röst som inte var hennes.
Hon var skadad... Det såg jag genast.. tårarna infann sig redan då.
Jag lade knappt märke till att hon klöste mina handleder i ren panik när jag lyfte henne...
Hela natten har hon blött och kissat på sig...
Vakat över henne... Strök hennes rygg... kliade henne under hakan och bakom öronen som hon brukade älska...
Hon hade för ont för att spinna.
När hon först kommit in ville hon bara vara ensam... Men när jag lät henne få sin vilja igenom och lämnade henne i hennes säng i köket dröjde det endast någon timma innan hin kom ihopkrupen av smärtor och mödosamt hoppade upp till oss i soffan...
Hon var alltid så kelig... så sällskapssjuk... så genomgo.
Nyfiken, busig... sprallig... livfull... ja.. FULL av LIV!
Tog henne till djurkliniken...
Röntgen...
Urinblåsan syntes inte på bild.. den var helt spräckt...
Runt hjärtat låg luft som hindrade henne från att andas normalt och hon kunde inte sövas ner och opereras innan den luften dänerats.
Men blåsan var så trasig...
Hennes odds var för låga för att jag skulle klara att se henne plågas för att sedan dö.
Veterinären såg så skeptisk ut att det kändes som om ett svärd genomborrat hela min kropp.
Jag tror aldrig jag gråtit så som det senaste dygnet...
Jag strök hennes huvud... Viskade hennes namn i hennes öra... Berättade att matte älskade henne. Att det onda skulle gå över...
Hon kämpade länge för att hålla ögonen öppna... att se mig i ögonen... boldcirkulationen var så låg att överdosen av narkosmedel dröjde flera minuter innan hennes sista, lugna och fridfulla andetag ebbade ut.
Jag strök henne i flera minuter efteråt...
Veterinären lade henne i en låda... Då brast det lilla jag hade kvar av min styrka...
Skakade när jag bar hennes sovande skepnad ut i bilen...
Klappade henne där hon låg i sin låda... hela vägen till den glänta som vi valde ut åt henne...
Den var så fin.. Hon hade älskat att springa där om hon hade levt.
Hon älksade att vara ute... stilla sin nyfikenhet.
Hon borde ha fått varit utekatt...
Bröt ihop igen när tankarna på att lägga hennes fortfarande varma kropp i den mörka, kalla jorden nådde mitt medvetande.
Fick panik av att tänka på att jord skulle tränga in i hennes öron, ögon och nos...
Virade henne i påslakanet jag burit henne till veterinären i...
K staplade stenat över hennes grav... och resten en lite större vid gravens huvudände...
Jag gjorde ett träkors och lade min bukett...
Sade farväl...
Jag älskar henne så...
Sambos Matte
