Utanför
Min sambos lillebror är här och sitter just nu med min karl för att glo på lägenheter. Jag får som vanligt inte vara med i deras små sammansvärjningar, utan känner mig utanför...
Vad jag undrar är varför jag och min sambo inte kollar på lägenheter tillsammans istället för de två...
Har kraftig PMS idag... grymt känslig och lättirrterad och givetvis är det då min karl har en såndär cepe dag getemot mig, som jag bara hatar.
Vad jag menar?
Han svarar inte när jag pratar med honom, ifrågasäätter exakt allt (ex som om det inte är dags att koka nudlarna till maten nu, eller om jag verkligen inte skall ha 5dl grädde istället för 3dl som jag nyss stoppat i korgen på ICA) Låter kanske inte så jobbigt, men när det gäller så gott som ALLT under en hel dag, går det mig på nerverna.
Frågade honom just om inte vi kunde titta tillsammans på lägenheterna, istället för att han skulle göra det ensam nu...
Dumt drag en dag som denna då han är cepe å jag ledsen.
Blev fint klappat på huvudet, verbalt... igen. Precis som första dagen hemma...
Fy fan.
"Men E! Vad är det du är så arg för egentligen? Du kan få vara med när vi väl skall flytta!"
Bussig ton.
Där fick man för att jag tyckte det kunde vara mysigt att browsa TILLSAMMANS och inte var för sig.
Vad jag undrar är varför jag och min sambo inte kollar på lägenheter tillsammans istället för de två...
Har kraftig PMS idag... grymt känslig och lättirrterad och givetvis är det då min karl har en såndär cepe dag getemot mig, som jag bara hatar.
Vad jag menar?
Han svarar inte när jag pratar med honom, ifrågasäätter exakt allt (ex som om det inte är dags att koka nudlarna till maten nu, eller om jag verkligen inte skall ha 5dl grädde istället för 3dl som jag nyss stoppat i korgen på ICA) Låter kanske inte så jobbigt, men när det gäller så gott som ALLT under en hel dag, går det mig på nerverna.
PMS-HÄXA? Hell yeah... Min gamla illustration, från ex-bloggen känns rätt idag.
Frågade honom just om inte vi kunde titta tillsammans på lägenheterna, istället för att han skulle göra det ensam nu...
Dumt drag en dag som denna då han är cepe å jag ledsen.
Blev fint klappat på huvudet, verbalt... igen. Precis som första dagen hemma...
Fy fan.
"Men E! Vad är det du är så arg för egentligen? Du kan få vara med när vi väl skall flytta!"
Bussig ton.
Där fick man för att jag tyckte det kunde vara mysigt att browsa TILLSAMMANS och inte var för sig.
Sådana här dagar fantiserar jag kraftigt om att vara ensamstående mamma.
Romantik
De senaste dagarna har varit påfrestande här hemma.
Redde ut en hel del grejer som vi ser olika på, men aldrig egentligen PRATAT om innan och det känns faktiskt skönt.
Bl.a. pratade vi om vad vi anser är romantiskt.
Jag tycker att romantik i vardagen är livsnödvändigt medan min sambo mer anser att när man väl skaffat en partner, skall man kunna komma hem och bara "vara."
Jag tycker ju att han har rätt... Men samtidigt vill jag leva rosenrosa, snuttidutt-liv!
Har iaf pratat om det och nu känns det inte lika tungt att se alla bloggar om hur tjejer kryper nära sina pojkvänner och "bara njuter av att vara hans" *kräk-känsla*
Såg ett par på restauranten, där vi avjöt en tidigt middag igår... de måste varit nyförälskade, för de satt och kysstes över bordet, släppte inte varandras händer och fnitrade som tonåringar.
Vad jag saknar den känslan... Av att vara yr av förälskelse... att inte kunna finna en brist i sin partner om man så ens fick för sig att försöka.
Den där känslan av att det enda man egentligen vill i denna värld är att känna hud mot hud, med den man hör ihop med.
Men det där har man bytt. Mot trygghet, mot att känna sig hemma... Att längta efter att få prata med sin sambo om hur dagen varit, att se min killes drag i min sons ansikte och det välbekanta att somna till sin älskades andetag.
Så typiskt mig, att alltid vilja ha det jag inte har.
Hade det varit så att jag avr nyförälskad, hade jag längtat efter den där tiden då jag kan gå hemma i sunkiga mjukisbrallor, osminkad och oduschad och veta att; Ja, han älskar mig ändå!
Ground Zero
Grym besvikelse...
Kommer fram med flyget från Norrland och möts av min sambo som sitter på en bänk i vänthallen.
Min son springer lyckligt fram, sambon avslutar sitt telefonsamtal, ser trött ut och ger sonen en kram.
Jag själv blir stånde och fösöker säga något lättsamt.
Min sambo förblir sittande... Ingen kram. Jag ber om en, får svaret att han är trött. SUCK!
Varför?
När han tillsist säger att han skall ta sonen och gå till bilen så får jag ta bagaget, för att han skall slippa parkeringsböter, reser han sig upp och jag får en kram jag egentligen inte längre vill ha.
Installerar oss i bilen, kör till Burger King, stämningen knns lättsam och trevlig.
Vår son som älskar att dippa strips och äta själv, var överlycklig så skräp-middagen förflöt obsvärat.
Satte oss i bilen igen och samtalade i en halvtimme innan min sambo styrde in samtalet på vem det var som hade läst min gamla blogg och såg till att min sambo mer eller mindre krävde att jag stängde den.
Jag berättade att jag skrivit ut att jag tyckte det var fördjävligt av bekanta till honom att läsa den för att snoka bakom hans rygg och jag fick ett ordentligt dräpande svar om att jag inte kan skylla på någon annan att jag valt att skriva en öppen blogg.
Jag kände hur tårarna började hopas bakom ögonlocken.
Jag avskyr när han pratar med mig som till ett barn.
Jag förtjänar det inte...
Sade det åt honom och han menade på att man har rätt till olika åsikter.
Åsikter är ok för mig, men inte att vara nedsättade mot den man påstår sig älska.
Kom hem, släpade son och bagage upp för trappan (sambon bagaget, jag sonen) och låste upp.
FASTÄN att jag hade stålsatt mig för att det skulle vara exakt samma röra som när jag åkte, föll mitt hjärta ner i fotknölarna.
Jag har varit bortrest 3 veckor... 2 utan honom.. Han kunde väl ha gått ett varv med damsugaren?
Kollade i i sovrummet... Kläder överallt, samma sängkläder som det varit den senaste månaden...
Gick till köket PUH han har plockat av diskbänken men soporna är överfulla. Vårt extrarum är fortfarande fylt av ren tvätt som JAG vättade innan vi åkte.
Ser mig omkring på alla MÅSTEN som väntar...
Allt han tycker jag bör göra, som går hemma, men som han inte gjort.
Han märkte att något var fel... Tror dock inte han inser hur fruktansvärt fel det egentligen är.
Han kämpade för att få mig att mysa i soffan och mot min vilja gav jag med mig... Allt kändes bara falskt, fel och jobbigt.
Vad betyder det här egentligen?
Har det hänt, det jag varit så rädd för?
Har bränslet till mina känslor tagit slut, nu när han haft sådan chans att fylla på?
Nu måste jag ner på stan för att sedan äta lunch där. Kylskåpet ekar kusligt tomt
Kommer fram med flyget från Norrland och möts av min sambo som sitter på en bänk i vänthallen.
Min son springer lyckligt fram, sambon avslutar sitt telefonsamtal, ser trött ut och ger sonen en kram.
Jag själv blir stånde och fösöker säga något lättsamt.
Min sambo förblir sittande... Ingen kram. Jag ber om en, får svaret att han är trött. SUCK!
Varför?
När han tillsist säger att han skall ta sonen och gå till bilen så får jag ta bagaget, för att han skall slippa parkeringsböter, reser han sig upp och jag får en kram jag egentligen inte längre vill ha.
Installerar oss i bilen, kör till Burger King, stämningen knns lättsam och trevlig.
Vår son som älskar att dippa strips och äta själv, var överlycklig så skräp-middagen förflöt obsvärat.
Satte oss i bilen igen och samtalade i en halvtimme innan min sambo styrde in samtalet på vem det var som hade läst min gamla blogg och såg till att min sambo mer eller mindre krävde att jag stängde den.
Jag berättade att jag skrivit ut att jag tyckte det var fördjävligt av bekanta till honom att läsa den för att snoka bakom hans rygg och jag fick ett ordentligt dräpande svar om att jag inte kan skylla på någon annan att jag valt att skriva en öppen blogg.
Jag kände hur tårarna började hopas bakom ögonlocken.
Jag avskyr när han pratar med mig som till ett barn.
Jag förtjänar det inte...
Sade det åt honom och han menade på att man har rätt till olika åsikter.
Åsikter är ok för mig, men inte att vara nedsättade mot den man påstår sig älska.
Kom hem, släpade son och bagage upp för trappan (sambon bagaget, jag sonen) och låste upp.
FASTÄN att jag hade stålsatt mig för att det skulle vara exakt samma röra som när jag åkte, föll mitt hjärta ner i fotknölarna.
Jag har varit bortrest 3 veckor... 2 utan honom.. Han kunde väl ha gått ett varv med damsugaren?
Kollade i i sovrummet... Kläder överallt, samma sängkläder som det varit den senaste månaden...
Gick till köket PUH han har plockat av diskbänken men soporna är överfulla. Vårt extrarum är fortfarande fylt av ren tvätt som JAG vättade innan vi åkte.
Jag är gråtfärdig.
Ser mig omkring på alla MÅSTEN som väntar...
Allt han tycker jag bör göra, som går hemma, men som han inte gjort.
Han märkte att något var fel... Tror dock inte han inser hur fruktansvärt fel det egentligen är.
Han kämpade för att få mig att mysa i soffan och mot min vilja gav jag med mig... Allt kändes bara falskt, fel och jobbigt.
Vad betyder det här egentligen?
Har det hänt, det jag varit så rädd för?
Har bränslet till mina känslor tagit slut, nu när han haft sådan chans att fylla på?
Nu måste jag ner på stan för att sedan äta lunch där. Kylskåpet ekar kusligt tomt
